Är Facebooksyndromet nya renässansidealet?

I den västerländska värld vi lever i idag finns en gud som styr våra liv. Vi vägrar tro på den, men den finns där. Som rösten i våra huvuden som säger hur vi ska leva. Allt vi ska hinna med skriver denne gud i sin virtuella bibel på Internet. I denne berättar han berättelser om hur våra förebilder och nära vänner lever, skrattar, festar, seglar, reser, älskar, tycker, sjunger, andas, går, springer, tränar, jobbar, gymmar, dansar, reser ännu mer, festar, spyr, mår illa, spyr, festar igen, skrattar, ler, chillar, jobbar, jobbar, jobbar, är duktiga, syndar, är snygga, är slitna, bantar, syndar, tränar, äter, lever och andas igen. Men precis som många andra historier är dessa aningen förvrängda, förbättrade, korrigerade, redigerade, retuscherade, finslipade, förvridna.

Bibeln har vi med oss hela tiden. Vi startar dagen med att läsa den, bär den i fickan, läser på bussen, på lektionerna, rasterna, i bamba, när vi äter hemma, innan vi ska somna. Den ligger bredvid oss om natten och vi är beredda att vakna upp närsomhelst för att få läsa lite till.

Idag heter bibeln Facebook. Från början var det en kul grej. Då kunde man se vad de nära gjorde när man själv inte kunde närvara, man kunde hålla kontakten med gamla vänner och samla ihop grupper för att kommunicera på ett helt nytt sätt. Man kunde inspireras av de som faktiskt tog tag i sina liv och flyttade hemifrån, de som kanske till och med reste till något exotiskt land, studerade till läkare eller hoppade fallskärm.

Nu är det mest bara sorgligt. Facebook har orsakat oss skrik, bråk, ilska, tårar, gräl, avundsjuka, självhat, panik, krav, högre skrik för mer uppmärksamhet. Ångest. Åh så mycket ångest Facebook har givit oss. För när man inser att alla andra har haft tid med så mycket, börjar man tvivla på sin egen förmåga. Varför har inte jag också hunnit tågluffa i Europa? Hur hade de råd att åka till Thailand? Fan vad alla är snygga, är det bara jag som har otvättat hår ibland? Hur många fester har jag missat egentligen? Har jag suttit med plugget för mycket? När hände det där? Hur har hon blivit så vältränad? Varför pratar han med henne? Funktionen Facebook fyllde från början är nu som bortblåst. De gamla vännerna raderas – vi har tröttnat. Grupperna vi skapade blir tjatiga, vi vill inte längre veta hur många andra som också hoppar över sista trappsteget. Inspirationen har blivit avundsjuka. Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår.

Vi vet mycket väl att alla livshändelser och berättelser är en summa av vad femhundra ”vänner” gjort under hela sina livstider. Vi vet att folk rensar bland sina bilder och bara väljer att visa de som är snyggast. Vi vet att de har tråkigt emellanåt, att de känner sig ensamma, osnygga, lata och sårade då och då. Men varför skulle någon vilja skriva det?

Renässansmänniskan är stark, kreativ, självständig, mångkunnig, karismatisk, vacker, duktig, intelligent och välutbildad. Hon är tillbaka, nu starkare än någonsin och troligtvis här för att stanna. Hon suktar alltid efter mer, bättre, större, finare, starkare. Hon är aldrig nöjd, och kommer heller aldrig att bli det. Hur vi än vänder och vrider på det, kommer hon aldrig känna att hon har tillräckligt eller är tillräcklig. Ångest, ångest, är vår allas arvedel, våra hjärtans skri i världen. Men vem fan bryr sig om att du gjort slut med din pojkvän?